Hej, jag genomförde precis en kontemplation efter flera månader.
Tårarna rann under hela stunden av den underbara känslan som uppstår när man känner sig villkorslöst älskad av sin andliga guide. Började redan utanför porten av bara vetskapen om mötet.
Idag kunde jag inte förnimma platsen utan var omringad av lila färg och lila/rosa ”ljudbollar” som susade förbi mina ögon emellanåt. Jag kunde inte heller se min ledare, men kände hans närvaro. Gåvan jag fick idag var en stor gammaldags nyckel i mörk lite rostig metall (3-4 dm lång). Jag fick känslan av att jag nu skall ”låsa upp” gammal inte visdom/kunskap för att komma vidare. (Känner att jag stått stilla i livet nu under ett bra tag). Låter det rimlig?
Jag upplevde det svårt att lämna min guide på vägen ut och drogs tillbaka som ett utsträckt gummiband. Segt att gå framåt och ut ur min väldiga träport.
//Maria
