Menar egentligen bara att jag känner ett behov, som av en inre kraft, att hjälpa människor med de spirituella och andliga erfarenheterna som har yppats för mitt medvetande. Men finner det svårt att nå fram till skeptiska människor i min närhet, människor som också betyder mycket för mig. Jag ser att jag kan hjälpa, men hjälpen tas inte emot. Det är i det sammanhanget jag funderar på hur man ska göra för att nå en förståelse i all oförståelse.
Hoppas att du kan se någon logik i det jag skriver, kanske talar vi förbi varandra. Känner inte du ett behov av att hjälpa till när du ser sorg och lidande omkring dig och du vet att dina efarenheter kan lindra och läka sår hos dina medmänniskor. Känner du inte det plågsamt när din hjälp inte efterfrågas?
