Min uppväxts gamla huskatt fortsatte finnas kvar i huset där vi bodde 1973-2012, han hade en speciell klo som vi sista åren fick åka till veterinär, söva katten och fixa till en gång om året. Det tippade när han sprang i hallen och det var ett vanligt ljud i huset ända tills mor och far flyttade in till stan. Man kunde också ofta se en svart skuggsvans som svängde runt dörrkarmshörn och se en “bulle” ligga på en stol under en duk, så duken stod ut en bit från bordet. Vi hörde ofta honom hoppa ner från fönsterbrädan i sovrummet och ner på golvet och i mammas och pappas säng syntes en “sänglega”. Numera bor mor och far i stan, med hund. Någon gång har jag anat vår katts skuggsvans där. Men det kan också vara något annat, då han trivdes på landet i Närkes Kil, där han kunde gå ut och in som han ville.
Jag har också haft egna katter i stan och första kattan var en speciell dam, hon finns inte kvar här hemma. Men hennes barn, kan komma och ligga i sängen emellanåt när det är kallt, eller om jag av någon anledning inte mår bra, eller helt enkelt är ledsen.
Första gången jag insåg att jag nog känner in mer än jag förstått, var när ena katten (som då fortfarande levde) väckte mig mitt i natten och visade sin mage som glödde. Jag förstod inte vad det betydde. Men efter nån vecka, såg jag att hon fått någon form av cystor på juvren. Jag åkte till vetreinär som sa att det var ofarliga vätskecystor men att det var idé att kastrera henne, för det skulle kunna bli cancer med tiden. Sagt och gjort jag lät kastrera henne. Ett halvår senare började hon magra, det var november och återigen väckte hon mig och visade en glödande mage. Just då tänkte jag inte mer på det. Men när hon föll ur mer, så kom jag på det ringde veterinär och bokade tid. Fredagen den 13 december… jag här för mig att det var 2001 eller 2002. Jag kom hem med en tom kattbur… Hon var full med juvertumörer, som utvecklats till cancer… Jag hade hennes bror kvar flera år till, han blev 18 år, innan han somnade in och jag vet att i alla fall HAN fortfarande ligger i fotänden på min säng emellanåt.
Jag vet att min intuition har gått i arv, åtminstone från mormor och mamma, mamma “stängde av sina förmågor” som tonåring men nu när hon förstått att jag också har dem, så har vi börjat titta på TV-program och annat och ler igenkännande många gånger. Mamma är inte lika intresserad som jag att utvecklas. Men jag söker, läser och funderar över allt jag snubblar över och känner att jag är på rätt stig nu. 🙂