Hej Joel!
Jovisst, det du beskriver känner jag mycket väl igen. Skulle nog kunna säga att många, framför allt gamla bruksföremål bär på en stämning som man kan känna av när man kommer i kontakt med dem. Detta är extra tydligt om man har en nära relation till ägaren – som du beskriver med din morfars verktyg.
Denna påtagliga känsla av en positiv närvaro kan också infinna sig hastigt och oväntat i situationer som man upplever som otrevliga. Som tex när jag i kyla och regn får punktering på bilen, långt ifrån bebyggelse och hjälp. Detta var innan mobiltelefonens tid. När detta hände så vart jag först rädd och förtvivlad och undrade hur detta skulle gå. Men så, när jag genomvåt, frusen och trött stod och kämpade med domkraft och hjulmuttrar så uppfylldes jag plötsligt av en sådan underbar glädje över världens och alltings skönhet så jag bara började skratta över min löjliga situation.
Nå, allt löste sig och jag kom hem så småningom, om än en smula frusen.
Denna “närvaro” jag beskriver är på något sätt förbindande. Förbindande till att man måste ta hand om och vara rädd om alla sina medmänniskor och hela världen. Det är detta jag menar med “kallelse”.