Hej!
Självklart kan så många i en familj ha “gåvor”. Vems liv kan man egentligen inte kalla för en “gåva”, vi är alla unika?
Om jag var du skulle jag inte dramatisera det hela alls, utan lyssna uppmuntrande på det som sägs (det är att vara ett stöd) acceptera upplevelserna (inte allt är sant och inte allt är osant) och inte pressa några svar. Barn är barn och måste få utvecklas på så många sätt. Små barn (först upp till tre och sedan upp till sexårsåldern) brukar ha lättare att vara i denna riktiga värld där de också kan uppleva världen på så många sätt. De har inte hunnit lära sig av omvärlden vad som är accepterat att veta och känna eller hur man beter sig. Så jag tänker att det är fint om de vuxna kan hjälpa till att vara ett stöd där i barnens upplevelser och inte skrämmas eller lägga locket på (eller för den delen lyfta upp på piedistal).
I min familj märks tydligt vilka barn som “känner, vet, ser eller hör lite extra”. Men det är deras val hur de senare kanaliserar, tar sig an detta. För vissa (som blir rädda) behöver man vara ett extra stöd. Men det verkar det inte vara några som är i det du beskriver? Du verkar ha fina barn!
