Jane, när jag läser ditt inlägg om möjligheten till att hjälpa sig själv att komma över förlusten av en nära anhörig, knyter sig hela min mage av sorg.
Hjälplösheten, maktlösheten är två starka känslor som blir en daglig “färskvara” till att försöka hålla huvudet över ytan utan att dras med, när paniken lägger sig som en osynlig slöja som inte får synas utåt, gråten gör sig påmind och det gör så fruktansvärt ont.
Än idag har jag inte tagit till mig den verkligheten. Vi går igenom olika faser som hjälper oss till insikt o förståelse, vi blir stärkta in i verkligheten om att livet här på jorden är så hårfin o skör, allt kan förändras på en enda sekund.
När det händer, det är då vi går in i chockens värld o kroppen sätter in sina överlevnadsresurser o du börjar tänka “överleva” o letar frenetiskt efter olika möjligheter.
Fruktan för det ofrånkomliga har mött dig, nu får vi lära oss känslor vi inte haft kontakt med tidigare. Paniken slår till, gråten, hjälplösheten allt blir till en enda stor klump i magen som följer med dig ända till slutet, den ofrånkomliga mänskliga döden. Vad händer?
Vi kämpar o kämpar för livet, ända tills verkligheten anländer och döden är ofrånkomlig. Nu vaggas du sakta in i en annan fas av ett lugn som ger en sån otrolig styrka, en bekräftelse o en förberedelse för döden.
Det är nu som olika tecken börjar komma, som en ny början på den långa resan, plötsligt kommer det där enorma lugnet, trösten o orden som sakta ror fram dig, in till den endlösa viken, allt är bara lugnt….tyst….tyst, du hör dina egna ord, samtidigt som du ges så fina tankar av både ljus o trygghet “allt kommer att gå bra, vi är här”.
Några veckor innan vi inkarnerar besöker våra nära o kära oss inför den förberedande resan, för att ge oss ännu mer lugn, ännu mer kärlek, ännu mer tröst. Vi möts nu av tre gestalter, den ena presenterar rädslan för det ofrånkomliga, men samtidigt en omhändertagande kärlek som byts ut i rätt stund, det är då du sträcker ut din hand o följer med, in på den långa resan hem.
Du tar ditt sista andetag, din boning har du redan lämnat vid flera tillfällen då du betraktade din egen kropp, då ser du hur sargad o brusten din boning är, du inser att du kämpat o kämpat färdigt för att ta emot handen som ger dig den villkorslösa kärleken.
I kärleken, för kärleken, med kärleken./
Det är nu min (som Mamma) fruktansvärda mardröm börjar IGEN i en annan fas, min älskade Dotter har gått över till Andevärlden. Det är nu den tunga tunga sorgens andra fas börjar. Min kropp är tyngd av gråt, ångest, förtvivlan o den stora tröttheten./
Det är nu som jag fått se att döden även kan vara vacker, även om det låter konstigt. Nu är det jag som med en tung kropp får ta mig vidare med så många nya känslor, just dom känslorna har gett mig så mycket kunskap o lärdom i förståelsen att det är mänskligt att dö.
Det är så enkelt att det enda vi egentligen vet när vi föds, är lika naturligt att vi också ska dö. Andevärlden rustar upp för fest då vi möts upp i glädje, tillsammans med våra nära o kära. Vi anhöriga som är kvar lämnas i stor sorg, saknad o tårar.//
I den här tråden “sorgbearbetning” ville jag dela med mig av dom “nya” känslorna jag fått ta del av, som jag idag börja se som lärdom/erfarenhet för att kunna hjälpa mina medmänniskor på ett både moraliskt, etiskt o kärleksfullt bemötande av förståelse i all sin sorg med stor respekt.
Jag kommer att delge mina sätt att ta sig “igenom den svåra vägen tillbaka” så gott jag kan, med hopp om att kunna hjälpa andra här inne på Lyztran, oxå i hopp om att kunna öka vår förståelse för varandras sorgbearbetning, som inte behöver vara likadan som min bearbetning.
När vi bär vår sorg så har vi alla olika sätt att bearbeta sorgen, för mig gäller det att inte fastna i den, utan att se den som en del av min lärdom idag.
Susanne???