Jag känner igen mycket av detta, för jag förlorade min yngsta dotter den 1 Juni förra året. Hon lämnade oss i den allra vackraste försommartiden. Men det var samtidigt en lättnad efter över ett års svår kamp med cancern. Vi har alltid varit nära varandra och alltid trott att det finns en fortsättning efter den fysiska döden. I slutet av hennes levnad pratade vi mycket om det att “om det finns en fortsättning så ge mig ett tecken”. Och jag har fått olika signaler hela tiden. Ibland genom SMS signaler på mobilen utan att det finns något meddelande och även små signaler i radiohögtalarna även när radion inte är på, samma lilla trudelutt varje gång och jag känner att det är en liten på minnelse om att “jag är här”. I höstas hade jag också en väldigt klar o tydlig dröm där vi var tillsammans och gick på en väg genom ett höstlandskap och hon var så frisk och vi pratade lite vardagligt. När jag vaknade kändes som om vi hade träffats på riktigt. Det jag dock känner som en stor saknad efter henne är att jag inte längre kan ta henne i min famn, den saknaden är rent fysiskt smärtsam.
