Står vid fönstret och ser ut. Snö och blåst. Har vaknat med en underlig känsla av oro. Men så plötsligt så försvinner alla tankar om detta och en förvissning om att all oro är subjektiv och har ingen reell existens sprider sig inom mig. Vi är så mycket större än de tankar som vi så lätt identifierar oss med. I medvetandets djup vet vi detta, men glömmer det så lätt i vardagens rutiner. Kan vi bara vara stilla och börja lyssna så finns det något där, i medvetandets djup som talar till oss och vill oss väl. Som älskar oss.
