- Detta ämne har 23 svar, 6 deltagare, och uppdaterades senast för 7 år, 3 månader sedan av
.
-
Inlägg
-
Eva: Vet inte varför, men när jag läste vad du skrev “knack knack” så kom jag att tänka på en diktstrof av en medeltida poet. Vet inte om detta kan säga dig något.
Nu styr den vita duvan
till arken med sitt oljeblad i munnen:
och snart är turturduvan
till färdkamraten hunnen:
vid gröna stränder blev den sökta funnen.http://www.lyztran.com/lyztrans-forum/topic/meditations-upplevelser/ Här eva har jag gjort en egen tråd för egna upplevelser //Jane
Intressant tråd det här.
Tänkte återgå lite till ämnets ursprung och dela med mig lite av egna upplevelser av denna “kallelse” eller närvaro som Christer nämner.
Själv ser jag mig inte som någon som (ännu) har direkt kontakt med de som gått över så som tex min fru Jane och då menar jag det som är mediumskap, alltså det ett medium utvecklar och använder sig av för att kommunicera med andra sidan för att delge till andra här på jorden.
Däremot, så har jag många gånger upplevt just den där “värmande” känsla som kan uppkomma i en mängd olika tillfällen, men… oftast upplever jag att det har inträffat under stillsamhet och antingen under meditation eller under kontemplation över något. Särskilt när man känner stor tacksamhet eller vördnad och när man tänker på de som gått tidigare än oss, i mitt fall tex min morfar, mormor, farmor eller farfar. De av dessa man haft speciell kontakt med under speciella tillfällen, kan man känna en “kontakt” med under dessa tillfällen där man känner detta som du försöker beskriva. Åtminstone är det så för mig.
Det kan dock utspela sig under väldigt enkla situationer, om jag tex använder min morfars gamla verktyg och ska göra något som han var duktig på. Då kan jag känna en oerhörd tacksamhet för kontakten man känner och för den inspiration man märker att man får.
Det är detta tycker jag, som gör vårt liv intressant och spännande och också att jag tror att alla kan uppleva detta.
Vore intressant att läsa fler “versioner” av dessa känlsor/ upplevelser:)
// Joel
Hej Joel!
Jovisst, det du beskriver känner jag mycket väl igen. Skulle nog kunna säga att många, framför allt gamla bruksföremål bär på en stämning som man kan känna av när man kommer i kontakt med dem. Detta är extra tydligt om man har en nära relation till ägaren – som du beskriver med din morfars verktyg.Denna påtagliga känsla av en positiv närvaro kan också infinna sig hastigt och oväntat i situationer som man upplever som otrevliga. Som tex när jag i kyla och regn får punktering på bilen, långt ifrån bebyggelse och hjälp. Detta var innan mobiltelefonens tid. När detta hände så vart jag först rädd och förtvivlad och undrade hur detta skulle gå. Men så, när jag genomvåt, frusen och trött stod och kämpade med domkraft och hjulmuttrar så uppfylldes jag plötsligt av en sådan underbar glädje över världens och alltings skönhet så jag bara började skratta över min löjliga situation.
Nå, allt löste sig och jag kom hem så småningom, om än en smula frusen.Denna “närvaro” jag beskriver är på något sätt förbindande. Förbindande till att man måste ta hand om och vara rädd om alla sina medmänniskor och hela världen. Det är detta jag menar med “kallelse”.
Du har så rätt annars famlar man bara i ett mörker. Genom att ta handom sina nära som behöver en och respektera dem man inte känner. Så känner jag det/Eva
Absolut… och det intressanta är, att när vi är i dessa “situationer”, som tex den du beskriver om punkteringen i regnet, så kan vi till och med då känna denna närvaro och få styrka. Själv kan jag känna det som någon slags kraftfull inspiration. En inspiration också till att just vara förbunden med allt och varandra.
// Joel
- Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.