- Detta ämne har 30 svar, 4 deltagare, och uppdaterades senast för 7 år, 1 månad sedan av
.
-
Inlägg
-
Christer så “målande” man kan liksom följa med din lilla “burriga” talgoxe? Här hos mig i norra Skåne kom den söta talgoxen med sin fina sång för ca 14 dagar sen. Den är så skör o vacker o snabb ujuj men den kom in på min altan o den åt av fågelmaten, o det gjorde mig glad då fick jag en jättefin dag??
Idag så tränger solen fram genom molntäcket för en stund. Brandgult ljus förintar grådiset. Björkarnas stammar slår blå skuggor över det frusna gräset. Koltrastens fjäderdräkt sänder gnistor av ljus när den hoppar runt i en frusen lövhög.
Det sägs att man ska ta tillvara varje dag som om det vore den sista. Varför gör man inte det. Livet kan vara så underbart bara man låter det vara så. /Eva ?. (får ur mig lite konstiga saker ibland)
Eva: Det du säger är inte alls konstigt. Man måste lita på sina upplevelser. Jag tror att människor i allmänhet inte tillåter sig att ta det lugnt och titta sig omkring och känna efter att det faktiskt är – nu – som vi lever.
Ja så ska det vara. Men när negaviteten tar tag i en så är det inte så lätt att ta sig ur. Speciellt om man har mycket negativt som händer omkring en.
Det tillhör livet att falla. Vad vi kan och måste göra är att resa oss upp. Så är det – falla-resa sig-falla-resa sig…………
Idag, när jag gick till jobbet så såg jag i ögonvrån att något rörde sig i mörktet under den stora granen. Stannade och riktade blicken åt det hållet. Ur skuggorna hoppade en koltrast fram. Fågeln hoppade närmare och närmare utan att visa någon rädsla. Till slut stannade den precis framför mina fötter. Vi lyssnade tillsammans en stund på tystnaden mellan oss. Så vände jag mig om och började gå. Ville ju inte komma försent till jobbet.
Så fint Christer- det fick mig tänka på min senaste andlig konst bild av en koltrast – de är ju andliga budbärare många gånger 🙂
Står vid fönstret och ser ut. Snö och blåst. Har vaknat med en underlig känsla av oro. Men så plötsligt så försvinner alla tankar om detta och en förvissning om att all oro är subjektiv och har ingen reell existens sprider sig inom mig. Vi är så mycket större än de tankar som vi så lätt identifierar oss med. I medvetandets djup vet vi detta, men glömmer det så lätt i vardagens rutiner. Kan vi bara vara stilla och börja lyssna så finns det något där, i medvetandets djup som talar till oss och vill oss väl. Som älskar oss.
Ja så sant, just den känslan är så speciell o stor, att försöka fånga in den går inte för den finns där överallt i oss och runt omkring oss, upplevelsen kan man aldrig byta ut när du väl fått omfamna den?visst är den magisk???//
Ja, magiskt är kanske ett bra ord. Hur som helst så kan man aldrig till fullo förstå denna insikt tillvarons mysterium. Men varför skulle man det?
Med anledning av den internationella kvinnodagen så vill jag citera en kvinna som är värd att lyssna till – Simone Weil. I citatet talar hon om att förnimma den andliga dimensionen;
“En närvaro mer personlig, mer viss och mer verklig än en människas; den var både för sinne och för fantasi oåtkomlig, lik den kärlek som lyser upp det mest ömma leendet hos någon man älskar”.
- Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.