- Detta ämne har 10 svar, 3 deltagare, och uppdaterades senast för 7 år, 3 månader sedan av
.
-
Inlägg
-
Sorgen efter sina nära o kära kan vara svår att bära för många – tänkte vi kunde ge tips till varandra i denna tråden hur man kan hjälpa sig själv komma över förluster av sina nära – Jag är övertygad om att just du har ett bra tips att dela med dig av ?
Som medium vet jag ju att de lever vidare i andens värld – men vist är det tufft med saknaden efter deras fysiska jag – Men vetskapen om att vi möts igen , hjälper mig i mina förluster och alla de tecken som jag får ifrån dem både människor och djur.
Bilden en Ande katt(Andlig konst) som kom tillbaks till sin matte på min senaste seans i Stockholm 🙂
Jane, när jag läser ditt inlägg om möjligheten till att hjälpa sig själv att komma över förlusten av en nära anhörig, knyter sig hela min mage av sorg.
Hjälplösheten, maktlösheten är två starka känslor som blir en daglig “färskvara” till att försöka hålla huvudet över ytan utan att dras med, när paniken lägger sig som en osynlig slöja som inte får synas utåt, gråten gör sig påmind och det gör så fruktansvärt ont.
Än idag har jag inte tagit till mig den verkligheten. Vi går igenom olika faser som hjälper oss till insikt o förståelse, vi blir stärkta in i verkligheten om att livet här på jorden är så hårfin o skör, allt kan förändras på en enda sekund.
När det händer, det är då vi går in i chockens värld o kroppen sätter in sina överlevnadsresurser o du börjar tänka “överleva” o letar frenetiskt efter olika möjligheter.
Fruktan för det ofrånkomliga har mött dig, nu får vi lära oss känslor vi inte haft kontakt med tidigare. Paniken slår till, gråten, hjälplösheten allt blir till en enda stor klump i magen som följer med dig ända till slutet, den ofrånkomliga mänskliga döden. Vad händer?
Vi kämpar o kämpar för livet, ända tills verkligheten anländer och döden är ofrånkomlig. Nu vaggas du sakta in i en annan fas av ett lugn som ger en sån otrolig styrka, en bekräftelse o en förberedelse för döden.
Det är nu som olika tecken börjar komma, som en ny början på den långa resan, plötsligt kommer det där enorma lugnet, trösten o orden som sakta ror fram dig, in till den endlösa viken, allt är bara lugnt….tyst….tyst, du hör dina egna ord, samtidigt som du ges så fina tankar av både ljus o trygghet “allt kommer att gå bra, vi är här”.
Några veckor innan vi inkarnerar besöker våra nära o kära oss inför den förberedande resan, för att ge oss ännu mer lugn, ännu mer kärlek, ännu mer tröst. Vi möts nu av tre gestalter, den ena presenterar rädslan för det ofrånkomliga, men samtidigt en omhändertagande kärlek som byts ut i rätt stund, det är då du sträcker ut din hand o följer med, in på den långa resan hem.
Du tar ditt sista andetag, din boning har du redan lämnat vid flera tillfällen då du betraktade din egen kropp, då ser du hur sargad o brusten din boning är, du inser att du kämpat o kämpat färdigt för att ta emot handen som ger dig den villkorslösa kärleken.
I kärleken, för kärleken, med kärleken./
Det är nu min (som Mamma) fruktansvärda mardröm börjar IGEN i en annan fas, min älskade Dotter har gått över till Andevärlden. Det är nu den tunga tunga sorgens andra fas börjar. Min kropp är tyngd av gråt, ångest, förtvivlan o den stora tröttheten./
Det är nu som jag fått se att döden även kan vara vacker, även om det låter konstigt. Nu är det jag som med en tung kropp får ta mig vidare med så många nya känslor, just dom känslorna har gett mig så mycket kunskap o lärdom i förståelsen att det är mänskligt att dö.
Det är så enkelt att det enda vi egentligen vet när vi föds, är lika naturligt att vi också ska dö. Andevärlden rustar upp för fest då vi möts upp i glädje, tillsammans med våra nära o kära. Vi anhöriga som är kvar lämnas i stor sorg, saknad o tårar.//
I den här tråden “sorgbearbetning” ville jag dela med mig av dom “nya” känslorna jag fått ta del av, som jag idag börja se som lärdom/erfarenhet för att kunna hjälpa mina medmänniskor på ett både moraliskt, etiskt o kärleksfullt bemötande av förståelse i all sin sorg med stor respekt.
Jag kommer att delge mina sätt att ta sig “igenom den svåra vägen tillbaka” så gott jag kan, med hopp om att kunna hjälpa andra här inne på Lyztran, oxå i hopp om att kunna öka vår förståelse för varandras sorgbearbetning, som inte behöver vara likadan som min bearbetning.
När vi bär vår sorg så har vi alla olika sätt att bearbeta sorgen, för mig gäller det att inte fastna i den, utan att se den som en del av min lärdom idag.
Susanne???
Tack fina Susanne för du delar med dig ur din sorg och bearbetning – något som är viktigt i sorg är att tala om den(eller skriva) att man inte försöker hålla den borta.
Ja livet är också döden i en cykel som vi inte kommer undan någon av oss och det är så otroligt synd vi i Sverige inte talar om döden som det naturliga det faktiskt är.
Ja ande världen jublar då vi klarat av vår resa här på jorden oavsett längd och den dag jag själv kliver över , då blir det fest med alla som gått före.
Ja Susanne man kommer i chock när man mister sina kära och det gör så ohyggligt ont i själen och kroppen – man önskar man kunde sätta på ett plåster , men……..
Det är då tecken från våra nära o kära betyder så mycket, att man vet de finns och lever vidare i andens värld som ligger så nära vår men ändå så långt borta.
De kommer oss nära i drömmen och viskar i vårat öra – jag finns , jag är med dig. var inte ledsen.
Kram Jane
Min Dotter Ulrika som jag skrivit om här i tråden gick över till Andevärlden Den 15 Januari 2016.
Så sant, jag har inte nämt Ulrikas namn någonstans, det ligger nog hos mig själv att jag försöker “skydda mig själv” det smärtar att skriva hennes namn. Det är viktigt att tala om den döde eller som att skriva.
Jag ser samma sak som du Jane att vi alla behöver tala mer om döden som är en viktig del i vår livscykel.
???Susanne
Jag känner igen mycket av detta, för jag förlorade min yngsta dotter den 1 Juni förra året. Hon lämnade oss i den allra vackraste försommartiden. Men det var samtidigt en lättnad efter över ett års svår kamp med cancern. Vi har alltid varit nära varandra och alltid trott att det finns en fortsättning efter den fysiska döden. I slutet av hennes levnad pratade vi mycket om det att “om det finns en fortsättning så ge mig ett tecken”. Och jag har fått olika signaler hela tiden. Ibland genom SMS signaler på mobilen utan att det finns något meddelande och även små signaler i radiohögtalarna även när radion inte är på, samma lilla trudelutt varje gång och jag känner att det är en liten på minnelse om att “jag är här”. I höstas hade jag också en väldigt klar o tydlig dröm där vi var tillsammans och gick på en väg genom ett höstlandskap och hon var så frisk och vi pratade lite vardagligt. När jag vaknade kändes som om vi hade träffats på riktigt. Det jag dock känner som en stor saknad efter henne är att jag inte längre kan ta henne i min famn, den saknaden är rent fysiskt smärtsam.
Susanne Ja Ulrika lever ju vidare i andens värld och i ditt hjärta och alla fina minnen ni haft tillsammans .
Döden är ju en illusion på många sätt det fina inom oss ,personligheten lever ju vidare och kan inte dö- det är ju endast den fysiska kroppen som dör – själen finns och anden
De säger ju i andens värld att det är vi som är döda och blinda – de ser oss men vi ser inte dem – men jag tror vi håller på att komma världarna emellan närmare just nu – väggarna är tunna och ju mer vi strävar efter att utveckla oss själva andligt desto tunnare blir väggen <3
Inga- lill beklagar din sorg och förlust av din dotter , ja den där Cancern, hua
Min kära syster förlorade kampen mot Cancern 2008 , man är maktlös och döden är ju en befrielse från den sargade smärtande fysiska kroppen.
Men vilka fina tecken du fått ifrån din dotter så härligt och den fina drömmen skulle jag se som ni hade ett andlig möte <3
Ja vist är det den fysiska kontakten vi saknar så mycket att kramas att talas vid ,ta en fika etc.
Min syster och jag hade en nära kontakt och då vi inte träffades så pratade vi i telefon i timmtal – ja oj vad jag saknar det. <3
Inga-Lill
jag känner verkligen med dig i din fina berättelse ang din Dotter. Visst är det så just den där fysiska saknaden, att bara få hålla om en liten stund.
Så fina tecken du fått, på att livet fortsätter. Jag o min Dotter Ulrika pratade oxå mycket om efter livet/Andevärlden. Då lovade hon att ge mig tecken så fort som möjligt o den bekräftelsen kom på begravningen, den största Ängelen visade sig o Ulrika försökte ta sig ur sitt kort som stod på ett bord, det var fler som såg detta fenomen. Två underbara tecken utan tvekan en hälsning från Ulrika.
Tecken kan man inte gå o leta efter då kommer dom inte. När du minst anar så kommer dom o då oxå med en bekräftande underbar känsla. Så fungerar det för mig. Hur fungerar det för dig?
??Susanne
Tecken på detta att det finns en fortsättning på andra sidan, de kommer som du säger när man inte tänker på detta utan helt utan förvarning. Men det är nog så att man kan inte styra detta själv utan det gör de nära o kära från andra sidan, och jag tror de ser att man är ledsen och försöker nog trösta genom att ge små tecken på att de vet!
Jane
Du nämnde i tråden här i “Sorgbearbetning” ang att vi börjar komma världarna närmare nu – att väggarna är tunnare nu. Jag lägger in i “egna upplevelser” istället //
- Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.